Vi är på väg tillbaka. På tisdag lämnar vi Sverige och flyger till Bangui, hela familjen tillsammans. (Jo, ni läste rätt, hela familjen tillsammans! Tjoho! För första gången sedan Axel var nyfödd ska jag, Erik och båda barnen flyga med samma flight! Jag funderar på att göra en kupp och be att bli seatad ensam, lååångt från dem…)
Jag har fått frågan hur det känns att komma tillbaka igen, att fortsätta efter allt som varit. Och svaret är att det känns bra. Vi hade gärna haft ytterligare ett par månader tillsammans i Sverige innan det var dags, men ska vi ta emot turister kommande säsong så finns inte den marginalen. Då måste vi sätta igång. Och även om vi tänker att det hade varit skönt med lite mer andrum, så är det faktiskt jätteroligt att få börja jobba på riktigt igen. Nu sätter säsongen igång. Nu ska bokningar konfirmeras, nu ska personal anställas och nu ska vägar börja röjas efter att ha vuxit igen under regntiden. Nu är allt som vanligt. Bara med lite extra erfarenheter i bagaget.
Missförstå mig inte. Det är klart att det varit jobbigt. Det är klart att vi haft våra stunder när vi varit arga och lessna över det som hänt. Men vi är inte nedbrutna. Vi kommer inte tillbaka stympade. Hade vi velat vara utan erfarenheten? Kanske. Kanske inte. “Aho awe”, säger man på sango. Det är över nu. Nu går vi vidare. Och det känns faktiskt inte så svårt att göra det. Jag kan inte förklara varför. Kanske för att vi på något sätt ändå känt att vi hela tiden haft en viss kontroll över situationen. Det må vara en illusion, den känslan. Vi kanske inte alls haft kontroll. Men bara känslan, att det inte blir mer än man klarar av, den klarar man sig långt på.
Jag har också fått frågan om vi tänker gå vidare med rättsfallet på något sätt, om vi ska söka upprättelse. Nej och ja. Vi tänker inte fortsätta driva frågan om vår oskuld. Erik och alla våra anställda har blivit officiellt frikända. Dessutom vet alla, inofficiellt, att de aldrig ens varit misstänkta på riktigt. Det hela var bara ett spel. Och med detta nöjer vi oss. Visst, det är alldeles galet fel att tretton personer ska kunna hållas frihetsberövade i nästan sex månader, misstänkta på i princip inga grunder, och RCA’s rättssystem lämnar otroligt mycket att önska. Men vi tror inte att vi vinner något på att driva just vårt fall vidare. Vi tror inte att det är rätt sätt att ta sig an problemet. Vi vill hellre leva vidare i landet, fortsätta arbeta och vara en del av samhället, och utifrån det vara med och driva frågor som vi tycker är viktiga. Vi tror att vi på så sätt kan göra mer skillnad, än genom att gå i krig mot rättssystemet. Vi kommer alltså itne att söka ytterligare personlig upprättelse. Däremot kommer vi tillbaka med förnyat engagemang för att få en förändring i landet, om än en långsam sådan. Och även om vi inte vill driva just skuldfrågan om de dödade guldgrävarna vidare, så finns det möjligheter att driva frågor om exempelvis skadestånd för våra materiella förluster. Dessa möjligheter ska vi titta närmare på nu när vi kommer tillbaka.
Men det viktigaste är vare sig att få rätt eller att få ekonomisk ersättning för vad som varit. Det viktigaste är att få komma tillbaka, att återupprätta relationer, att ta vid där vi slutade och bygga vidare. Det ser vi fram emot.
Och nu måste jag nog sluta innan det börjar låta alltför vackert. 
The post På väg tillbaka appeared first on Hemifrån och hem.
